Josefin gästbloggar: Salama!

I söndags vaknade jag upp i Antananarivo. Spänningen av att vara på resande fot drog upp mig ur sängen trots den långa resan. Tillsammans med min handledare Stéphane och Margaux, den andra praktikanten, begav jag mig ut på strövtåg. Vi mötte en mulen stad med disig vintersol. Vi traskade backe upp och ner bland det kuperade landskapet och de vackra vyerna. Som den storstad Tana är, myllrar det av liv. Bilarna och minibussarna kör fort och lämnar efter sig stora grå moln. Luften är tung av avgaser. Men staden bjuder också på oändligt många slingrande smågator kantade av vackert målade hus, där lummigheten bidrar med lugna oaser. Lite mer andfådd än vanligt på grund av höjden når vi den första destinationen: marknaden.

Feststämning och marknad

Flipflops i grälla färger för priset av en svensk krona, clementiner och litchi-frukter blandas hej vilt. Det är ett högt tempo och människor skyndar fram med målinriktad blick. Något som är lite ovanligt i jämförelse med de andra gatorna, där det verkar människor har all tid i världen. Som till exempel på paradgatan där olika stånd står sida vid sida med små pariserhjul, som snurras för hand av unga män. I stånden visas kartor, bakverk, maträtter, souvenirer och klädesplagg från olika delar av Madagaskar upp. Den 26 juni firas nämligen minnet av självständigheten från Frankrike och festen är redan igång. Flaggor är upphängda på husfasaderna, girlanger och vimplar i rött, grönt och vitt dinglar ovanför gatorna och i minsta gränd finns det kulörta lyktor i papp till salu. Tydligen når festen sin kulmen med militärparad och fyrverkerier på lördag.

bild 2-2
Hönapöna och Stéphane som flanerar

Postmodernitet och globalisering

Skillnaden i välstånd är slående. Att ha tillbringat några timmar på Charles de Gaules som antagligen är en av de platser i världen där man finner flest lyxbutiker per kvadratmeter just innan gör inte kontrasten mindre. Jag har intrycket av att många av stadens invånare lever  på gatan. Och då menar jag inte nödvändigtvis att de sover på gatan. Men att det är där handeln, mötena och arbetena sker. Människor bär och kånkar, drar och släpar på  diverse varor och byggmaterial. När jag ser hur hårt människor sliter, bär och lyfter, är det svårt att hantera hur olika ett människoliv verkar vara värt. Jag har svårt att skaka av mig känslan av obehag över orättvisan och jag kan inte sluta att tänka på vilken slump det är att jag är född i ett land som Sverige. Det får mig att tänka på en kurs som jag hade för några år sedan på SLU. Vi läste en artikel (eller var det en hel jädrans bok?) skriven av Zygmunt Bauman som behandlade postmodernitet och globalisering. Kärnbudskapet, som jag minns det, är att  ju friare du kan röra dig i världen mellan olika länder och kontinenter, ju högre upp i den postmodernistiska hierarkin befinner du dig. Jag tycker det ligger mycket i det. Det kan vara viktigt att påminna sig om hur få av oss på jorden som har möjlighet att resa och bete oss som turister.

bild 3
Julstjärnor och en kyrka som vittnar om den koloniala perioden

Turism

Under dagen diskuterade vi kring detta och pratade kring vilken inverkan man har som turist. För även den som reser på ett mer eller mindre ansvarsfullt sätt, det vill säga försöker att sträva efter genuina möten, tar del av kulturen och är vänlig och respektfull, har man så klart en stor inverkan på det samhälle den besöker. Vad gör det med människors självbild att alltid vara betraktad? Den bereste Stéphane menade att turismen kan bidra till en lokal stolthet, där lokalbefolkningen får ett större medvetande om andras och sin egen kultur. Det kan nog vara sant, men jag ställer mig även frågan om det inte i många fall ger en skev självbild? Med tanke på Baumans resonemang är det bara den globala gräddhyddan som kan resa som den vill. Och även om den gruppen till synes är otroligt heterogen med olika nationaliteter och olika ekonomiska förutsättningar så måste den nog också kunna klassas som en likartad grupp. Och då är det ju en oerhört begränsad bild av världen som exponeras för lokalsamhällena som lever på turism.

Professionella möten

Jag har förhoppningen att de professionella mötena i en internationell kontext kan vara något annorlunda och ge tillfälle till verkliga utbyten, där båda sidors erfarenheter värderas lika. Stéphane påpekade att i en jordbrukskontext är det sällan fallet och att det är svårt att inom ramen för internationella utvecklingsprojekt skapa plattformer där den lokala kunskapen värdesätts. Jag hoppas att vi hittar former för det. Där ett tekniskt och vetenskapligt synsätt kan läras ut samtidigt som andra världsbilder och förklaringar kan fortsätta att samexistera. Och där alla parter går in med inställningen att lära sig och förändra sina egna värderingar eller synsätt.

bild 4-3
Solnedgång i Antananarivo

Med ett huvud fyllt av reflektioner och reaktioner så var den första dagen till ända, såhär års redan klockan fem på eftermiddagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s