Gästinlägg: Hur känns det?

Hola amigos! Hoppas ni har det bra i höstmörkret. Det här inlägget kommer handla lite mer om vad jag gör/ska göra här i Paraguay, arbetet, vad som är på gång, hur det går osv. Jag tänkte strukturera upp inlägget som en artikel/intervju, för kreativitetens skull, inte för att jag blivit Loco här i Paraguay (ännu).

Tjena Agnar, den klassiska sportfrågan, hur känns det? Hur går det?

BRA! Har gått en månad ganska exakt nu sedan jag kom hit och det händer saker här hela tiden. Kan säga att jag är ganska matt på kvällarna av alla intryck, språken, nya människorna man träffar hela tiden, resorna och ja ni förstår. Vanliga dagar med standardrutiner existerar inte och man får vara beredd på att allt kan hända. Grab-bagen är alltid redo.

Några key-words du vill dela med dig av?

Om jag får välja och lyfta fram några nyckelord för tiden här, so far, så är det tålamod och öppenhet. Öppenhet för den nya kontexten, att saker fungerar på helt andra sätt här, för att försöka se saker med andra perspektiv. Tålamod i arbetet, se sig omkring, åka ut på landsbygden, prata med folk, skapa sig en bild av hur dessa saker fungerar, analysera det man ser och hör, föra fältdagbok.

Men vad händer då? Vad får du göra?

På ett sätt så känns det som att man inte har gjort någonting, på ett annat som att man har gjort hur mycket som helst. Jag har gått på jag vet inte hur många olika möten med olika teman; allt från möten med ungdomar som vill (och ska) organisera en bonde-mässa, till högt uppsatta präster och biskopar för att diskutera en ny lag som bönderna vill lyfta fram här. Har pratat, eller snarare introducerat mig själv, i lokalradio, skördat kassava, sått sesam och fått lära mig hur man gör socker av sockerrör. För att dra några exempel. Livet som en landis helt enkelt. Och som landsbygdsutvecklare så är det självklart att man ska befinna sig i just landsbygden, träffa och prata med bönderna, arrangera möten, träffa ledare, prata med politiker och naturligtvis dricka massvis med tereré under den gassande solen. Det är så otroligt mycket mer berikande att vara ”ute i fält” (är tveksam till benämningen ”fält” när vi talar om landsbygd. Nåja) än att sitta på ett kontor någonstans, det är här man ser den verklighet vi arbetar med och skapar sig en mer äkta förståelse av situationen på landsbygden. Fick ett tips av en tidigare We-Effect praktikant under veckan i Stockholm, att åka ut i fält så mycket det bara går och så fort man får chansen. Bara att hålla med! Hittills har väl mitt arbete nästan enbart gått ut på att just åka ut i landsbygden och befinna mig i fältet. I frontlinjen av La lucha- kampen.

Vad är dina största intryck än så länge?

Det första som slår en (vilket är tråkigt) är den orättvisa och extrema ojämnlikhet man ser med blotta ögat. I Lonely-Planets guidebok så står det: ”Paraguay, landet där vägarna delas av de med oxar och vagn och de med flotta Mercedes benz”, det är värre än så. En annan sak som jag reagerat på är hur det alltid pratas politik och hur politiken kommer in i alla samtal, alla möten och träffar, i alla möjliga slags sammanhang. Höger, vänster, historia, korruption, urbanisering, jorden, misslyckade projekt, kapitalism (!!), neoliberalism, socialism etc etc. Det diskuteras på ett plan som är otroligt brett och stort, svårt att omfamna och ofta i en global kontext, med skeenden som är internationella och kanske till och med historiska. Med den bakgrund och historia som finns här och i många andra länder över hela latinamerika så är det inte så konstigt kanske. Men tänk er, man ska sitta och prata med ett gäng bönder om deras produktion och så inleds mötet med att diskutera stora frågor som kapitalism och det ekonomiska systemet.

Nåt annat som verkligen har med mitt arbete att göra och hela diskursen om utveckling, är mängden misslyckade ”top-down” projekt som utförts och utförs riktade mot småbönder i hela landet. Stöter på dem hela tiden. Utan sammankoppling och anpassning till platsen, de lokala förutsättningarna och ibland utan dialog eller samstämmighet med bönderna. Majoriteten kommer från deras egna ministerier. Det kan handla om att introducera en ny avsalugröda, storskaliga projekt för att odla sockerrör, kassava eller tobak, projekt för att öka mjölkproduktionen, projekt där man ger bönder traktorer, maskiner, djur, redskap och en massa andra grejer. Problemet med det är att det föder ett slags beteende/mönster hos många mindre organisationer, att de förväntar sig att varje projekt ska ”ge/skänka” saker åt dem, så till den grad att de inte tar tag i saker själva. Men det är inte så det ska fungera. Det är inte så vi jobbar. Det klassiska exemplet är mannen utan mat; ge honom fisk och han får mat för en dag, ge honom kunskapen att fiska och han kan skaffa sig mat själv samt lära andra. Nostalgiskt We-Effect-exempel jag vet, men det stämmer så himla väl här. Vi (på PDRS ”Plattformen för hållbar landsbygdsutveckling”) vill få med oss bönderna först, pusha dem framåt för att själva ta kommandot för sin och byarnas utveckling, projekt som är långsiktiga, hållbara och med fokus på de lokala och territoriella förutsättningarna.

Du nämnde någonting om en lag innan, vad är det för lag?

Ska vara så kortfattad jag kan, det är ett omfattande projekt. Det är så mycket mer än bara en lag. Bonderörelsen i Paraguay, med PDRS i spetsen bland andra, vill skapa ett helt nytt nationellt system/funktion (dvs ett ministerie) som ska representera småböndernas intressen. Att småbönderna, som står för 90 % av den produktiva strukturen i Paraguay, ännu inte har någon statlig institution som står bakom dem säger något om vilket förtryck människor på landsbygden lever under. ”Lagen” ska garantera ett skydd, den ska gynna och den ska stärka landets familjejordbruk (Agricultura Familiar Campesina) som en struktur som är social, kulturell, ekonomisk och produktiv. Familjejordbruket är basen för en hållbar produktion av livsmedel. En av de viktigaste funktionerna/principerna är den territoriella aspekten; för att skapa projekt, program och andra metoder för utveckling och förvaltning lokalt, stärka de lokala myndigheterna, insitutionerna och organisationerna. Suveränitet, utbildning, kapacitetsbyggande och diversitet hör också till huvudprinciperna inom förslaget.

Idag skapar man utvecklingsprojekt lokalt på nationell nivå via ministerierna – ”Proyectos de asistencia”. Det vi föreslår med lagen är att skapa en mer offentlig politik inom de olika distrikten, så att de med egna medel som budgetar, institutioner och annat kan, stärkta av lag och med folkligt deltagande, skapa projekt inom de egna territorierna. Det här är helt nytt för Paraguay. Detta kräver i sin tur att man har lokala myndigheter som kan hantera allt vad detta innebär, men också att invånarna kommer med egna förslag (vart pengarna ska satsas, vilka typer av projekt osv) och att de är välorganiserade för att själva driva dem framåt. Hjälp till självhjälp på högsta nivå helt enkelt!

Var står ni nu i den processen?

I veckan fick vi med oss kyrkan för området som heter Caaguasú, som är stort, ett stort framsteg. Kyrkan har väldigt mycket makt, kan influera politiken och politiker nationellt och når ut till majoriteten av befolkningen. En stark allierad med andra ord. Det har skapats olika arbetsgrupper med olika ansvar som ligger i för fullt med dessa, få fram påskrifter, påverkansarbete, allt möjligt. I december ska det ske någon slags presentation inför alla involverade parter, i mars/april ska det arrangeras en manifestation i huvudstaden Asuncion, målet är minst 100 000 deltagare. Håller tummarna för att denna sker innan jag åker hem den 15e april!! Även om jag troligtvis inte får går med i falangen (praktikantregler)…

Vad har varit största utmaningen hittills?

Språken, ”inget snack om det…” 😉 nä men seriöst, guaranín är inte lätt alltså, totalt olik spanskan. Och spanskan är långt ifrån 100-procentig heller. 80-90% talar bara guaraní på landsbygden, känner mig ganska lost ibland under vissa möten. Ber min kollega förklara och summera för mig.

Händer närmaste tiden då?

Om en liten stund sätter jag mig på kollektivbussen, med min kollega Luis Piris, på en ca 6 timmars bussresa till Concepción. Imorgon och övermorgon ska vi träffa ungdomarna och organisera/planera jordbruksmässan lite bättre.

Vi avslutar med en väder-fråga?

Typ 35 grader idag kanske. Ganska kallt här när det regnar dock, tur att jag tog med en tjocktröja och vindjacka. Har fått smaka på några få dagar som var helt crazy varmt, mådde riktigt dåligt en kväll när vi kommit hem efter varit ute hela dagen. Hade bara druckit terere, som är vätskeutdrivande. En annan dag satt jag några timmar på en buss utan AC och toksvettades vid ett fönster som inte gick och öppna. Alla väntar på och pratar om ”den helt galna värmen” som väntas komma i december och hålla i sig till februari/mars. Ser inte fram emot det. Men ”Summer is coming”…

/Agnar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s